Outsägligt, forts.

Drabbad av erfarenheten av att strävan utåt i stället beskriver en rörelse inåt, eller kanske snarare ett befästande av den eviga relationen mellan insida och utsida – på spatialt manér likaväl som i den metafysiska realiteten. Beror det kanske på de ständiga formuleringsförsöken? Är det det autonoma definitionsmaskineriet, det babblande monstrum vi kopplar in oss i så snart vi försöker förstå, som genom metaforikens begränsningar tvingar fram denna meningslösa dualism, denna de intetsägande absoluternas handskakande?

Klart är att flykten från en teckenregim snabbt producerar ny semiotisk underordning, att viljan till förändring skapar kvalitativ skillnad och att denna tas som intäkt för att ett nytt språk har uppfunnits. Men maskineriet fortgår, den rigida – egentligen omöjliga – strukturen undgår stagnation genom att låta denna skenbara differens rinna genom sina språkliga strata. Mikrofascism , återigen. Och det är vi som bär ansvaret, eftersom det är vi som är de som aktivt formulerar. Förvisso är språket ingenting som kan väljas bort – även de som passivt formulerar samtiden är medansvariga. Likväl finns det olika sätt att vistas på i språkets verklighet.

Men idén om ansvar är väl egentligen bara en borgerlig-liberal uppfinning, hopplöst fast i det föråldrade språk som envisas med att predika individens funktion i totaliteten? Vi bör kanske i stället, som goda p*************r, fortsätta tala om händelser och översubjektiva skeenden. Om nu inte även det är ett språk som börjar åldras till förstelning, det vill säga. Måste vi alltså välja mellan två döda språk? Citat ur filmen Waking Life problematiserar det hela en smula:

The more that you talk about a person as a social construction or as a confluence of forces or as fragmented or marginalized, what you do is you open up a whole new world of excuses. And when Sartre talks about responsibility, he’s not talking about something abstract. He’s not talking about the kind of self or soul that theologians would argue about. It’s something very concrete. It’s you and me talking. Making decisions. Doing things and taking the consequences. It might be true that there are six billion people in the world and counting. Nevertheless, what you do makes a difference. It makes a difference, first of all, in material terms.

en mindre plats

Vi har förflyttat oss, kanske inte rumsligt så mycket som på det språkliga planet – i detta begrepps vidaste bemärkelse givetvis.

Kanske blir det fler teoretiska exerciser, kanske ger vi oss vidare in i poetikens gränsland. Kanske mötas sfärer som bara enligt samtida villfarelse kan betraktas såsom åtskilda – vilket ju i någon mening kommer att innebära en fortgående återerinring.

Oavsett vilka former framtidens intrång i nuet tar sig, har vi för avsikt att hålla oss i det mindre - i detta begrepps vidaste bemärkelse givetvis. Vittnesbörd, rannsakan, utanförskap, i väntan på det folk som fortfarande saknas.