Ur bruset
August 5, 2007
Underliga är utbytena av ord, de framkastanden av strupljud som kopplar in sig i våra hjärnor, som målar på näthinnornas insidor och dröjer sig kvar i öronen långt efteråt, som bildar mystiska nätverk genom hela tillvaron.
Särskilt när de ackompanjeras av ögon och ansiktsmusklers reglerande av anletsdrag, när de inte vill uttrycka något, eller låtsas vara likgiltiga: svala och harmlösa i sunnanvinden. I sig själva – yttrade i ett tänkt tomrum – är de ju också meningslösa, precis som allt som hamnar utanför ett sammanhang och inte lyckas tränga in i ett nytt. Men vi envisas ju med att producera sammanhang; det är relationerna mellan aktörer och agenter och skådespel som gör att vi kan inbilla oss att vi inte är ensamma. Ljuden och gesterna, tecknen, existerar bara i de spänningsfält som upprättas mellan oss. Jag tyckte mig se ditt ansikte häromkvällen, men rummet var fullt av dimma och vitt brus.
Det är med ansikten som med ord, de rör sig endast i sambanden, över fälten av mening, genom bräckliga ramverks föränderliga sammansättningar. När gränserna ritas om och nätverken omkopplas glider de ibland undan, bortom, till platser bakom strata av tid, för att med chockverkan dyka upp igen, lätt förändrade givetvis och i en helt ny kontext, dragande det förflutna in i nuet, störande de nya sammanfogningarna och flödena, slitande gränslinjer i stycken.
Brott av det slaget är ofta efterlängtade utan att någon tydlig längtan formulerats. Det är drömmarna och saknaden efter det som aldrig skedde som sålunda tar form i kött, hud, hår och flyktiga samtal. Sådant kan inte planeras. Det kan inte fångas i en formel separarerad från nätverken. De ord som följer det är själva delar av den drömvärldens estetik som på så vis, oregelbundet och alltför sällan, manifesterar sig i den konkreta verklighetens fysiska empiri. Orden är en del av framträdandet och faller samman när de separeras från ögonblicket, eller från de trådar av essens som ögonblicket fortplantar genom den efterföljande tillvaron, genom det mycel av riktningsbyten och oväntade flykter som fortsätter att bli till, den möjliga annan-het som ansiktet sprider när det tonar fram ur dimman och ur bruset.
