Dekadens
August 18, 2007
Vad är det med tristessen som motstår alla försök, rationella som passionerade, att tillintetgöra den? Vad är det med spleen som kränger sig ur melankolins mjältformade inre kärna och omfamnar alla utsträckta och tänkta ting? Den kommer ur till synes ingenting, denna hinna av ovisshet.[1] Eller kanske rinner den fram genom alla tafatta ansatser till flykt, alla de palats av atmosfär som ibland kan observeras från upphöjda punkter för att sedan skymta förbi bland de dunkla gränderna och passagerna, stundtals till och med försvinna helt ur sikte under perifera vandringar?
Självömkan är tidens främsta narkotikum. Kvacksalvarnas ansikten säljer den och säger sig kurera den, och rännilen av skilda men likartade medvetanden köper den och frotterar sig med den, koketterar tillsammans med den framför speglar av vitt skilda slag. Bär runt den, ett porträtt av en älskad, i klädernas innerfickor. Det är självömkan tristessen använder som bindmedel i sin kletiga strävan efter heltäckande hegemoni – i vardagsrum, genom måndagsmorgnar, småtimmar och olika offentliga lokaler. En daglig injektion självömkan, och tristessen blandar sig med hela den övriga verkligheten liksom vattnet med vinet. Och otåligheten, tristessens blinde broder, kommer svamlande genom timmarna med sin eviga piska vinande, sina olika röster och nålar som pockar på uppmärksamhet: ”Nu ska det ske”, ”snart måste det hända, annars…”, ”det är försent, det är försent…” Placerar mobiltelefoner och bildspel och chanser som kan missas framför näthinnan, låter onda aningar passera mellan hjärnans olika hörn, rannsakar drömmar och spridda händelser efter tecken och omen…
Skuttar spetälskt runt vid stadsporten, skramlande med sin tiggarskål efter uppmärksamhet.
[1] Ty visst är det ovisshet det handlar om! Säkerheten i det faktum att allting vacklar och flyter gungande på mörka vatten, det är en visshet som skapar frånvaron av förvissning om någonting.
