Humanism vs humanism

Senaste numret av Minaret anlände i dagarna. Full av läsvärda texter givetvis, varav framför allt de två avslutande, båda med temat humanism, fångade vårt intresse. Kanske inte främst för att de är särskilt välskrivna eller djuplodande, utan för att de sätter fingrarna på en av samtidens smärtsammaste brytpunkter.

Anders Björnsson skriver engagerat om den rabiata sekten Förbundet Humanisterna och deras hetsjakt på allt som faller utanför den rationalistiska ideologi de kallar “humanism”. “Självgod ateism” vore kanske en lämpligare etikett, då rörelsen huvudsakliga böjelse tycks vara att bedriva hatpropaganda mot diverse icke-sekulära element och att med hårdför lobbyism verka för ett ännu mer profant, avsakraliserat samhälle – givetvis i bemärkelsen ett liberalt, kapitalistiskt sådant. Värden som “förnuft” och “vetenskaplighet”, liksom de lika utnötta “demokrati” och “mänskliga rättigheter” används på floskulösa manér för att rättfärdiga en ståndpunkt som säger sig vilja “befria människan” men som i själva verket är i full färd med att bygga en ny kyrka på ruinerna av de gamla. Som Björnsson skriver:

Det speciella med dessa nya fundamentalister är att de bär upplysningens klädedräkt. I sin moderiktighet söker de konfrontation, inte dialog. Jag ser i deras kamp för nyordning inte minsta antydan till inlevelse i och respekt för andra trosriktningars bryderier. /…/ Och den organiserade ateismen tycks mig drabbad av samma infernaliska självgodhet som en gång statskyrkosystemets mest inbitna hejdukar.

Att den moderna, kapitalistiska ateismen – denna liberala religion som till och med är blind inför sin egen religiositet – är ett samtida sjukdomssymptom, det är ingenting vi var ovetande om. Men det är trevligt när symptomet attackeras av engagerade kritiker, som dessutom själva kallar sig humanister. Ola Wikander oroar sig i temats andra text över den samhällsutveckling som satt de humanistiska vetenskaperna på undantag och som reducerat all kunskap till varor. Han propagerar för en humanism som inte – som Förbundet Humanisternas ideologi – bygger på naturvetenskapliga ideal utan på respekt inför det “unikt mänskliga.”

Även om den renässanshumanism som Wikander pläderar för inte känns mycket aptitligare än överstepräst Sturmarks upplysningsdyrkan, är hans oro för humanvetenskapernas förfall berättigad. Kunskapsfabrikens alltmer utökade varufiering diskriminerar oundvikligen de discipliner som inte omedelbart kan omsättas i marknadsmässig konkurrens eller kapitalistisk innovation. En föga förvånande observation kanske; kapitalets logik fredar inte några zoner, och den reella underordningens expropriering av det gemensamma vetandet innebär ofrånkomligen en kunskap på kapitalets villkor. Att argumentera för humanvetenskapernas nyttighet eller betydelse utifrån ett perspektiv som inbillar sig att det skulle kunna förhålla sig annorlunda, är att slå från fel håll. Vi kan inte rädda akademin från marknaden så länge hela samtiden lyder under värdeförmeringens diktatur. Att som Wikander uppmana “humanister i alla länder” att förena sig, känns därför aningen enögt. Humanistiska akademiker kan knappast, hur förenade de än är, vända den utveckling som håller på att ta ifrån dem deras levebröd. Vi som uppriktigt avskyr den fundamentalistiska ateismen och de fanatiska goddagspiltar som skriker ut dess budskap kan däremot, oavsett om vi råkar befinna oss inom eller utom akademin, göra vårt bästa för att analysera, kritisera och motarbeta dess totalitära anspråk. Minarets ansats är därför högst välkommen. Vi ser fram emot fler texter på detta tema.