Rapport från ett löpande band

En institution full av certifierad galenskap kräver vår tid och ger oss den generella ekvivalentformen i gengäld, så att vi kan reproducera oss. Samtidigt möter vi människor varje dag i ett hus byggt av låsta dörrar, inlåsta människor och landstingskaffe, människokroppar fulla av medikamenter och föreställningsvärldar fulla av icke-auktoriserat gods, socialt ej accepterade handlingar nedskrivna i journaler och professionella utlåtanden från personer i chefsposition. Domar och klassificering föder transporter till andra institutioner, eller genom korridorer mot nya celler, bakom andra dörrar i samma gamla låsta hus innanför låsta grindar. Etiketter av konsekventiell karaktär klistras på konkreta erfarenheter.[1

Uniformerade i Florence Nightingale-traditionens lätt moderliga stil är vi närvarande i denna enorma fabrik, representanter för ordningen och det sunda förnuftets välmenande tvångsuppfostran invid vansinnesproduktionens löpande band. Vi har att finna oss i den övervakande rollens auktoritära funktion; det är den som förlänar oss rätten till en lön i slutet av varje månad, det är den som finns bakom iscensättandet av medmänsklighet och den förmenta förmågan att se "människan bakom brottet". Humanism och cynism trängs i våra kärl av korsande och ibland motsatta strömningar: hur vara vårdande och effektiv på samma gång? Hur undvika både vanvård och personlig undergång? Den självklara lösningen är uppgåendet i rollen, det okritiska accepterandet av den subjektivitet som erbjuds, eftersom den är framfödd av ett system av relationer som har mångårig erfarenhet av problematiken. Fabriken har länge specialiserat sig på denna typ av produktion, etikettering, förvaring och reproduktion. Den är ett komplement till den fortgående cirkulation som pågår utanför dess väggar, och vi vårdare är givetvis lika oförmögna till brott med våra roller som de intagna.

Särskilt som ett reellt brott från endera sidan på alla sätt skulle resultera i en eller flera katastrofer. Vansinnet måste avgränsas, om inte hela samhällskroppen ska behöva konfronteras med sin egen ödesdigra diagnos.

[1] “Schizofren”. “Våldsbenägen”. “Delirium”. “Vanföreställningar”. “Paranoia”.

 

Tomhet

“I have wrestled with death. It is the most unexciting contest you can imagine. It takes place in an impalpable greyness, with nothing underfoot, with nothing around, without spectators, without clamour, without glory, without the great desire for victory, without the great fear of defeat, in a sickly atmosphere of tepid scepticism, without much belief in your own right, and still less in that of your adversary. If such is the form of ultimate wisdom, then life is a greater riddle than some of us think it to be. I was within a hair’s breadht of the last opportunity for pronouncement, and I found with humiliation that probably I would have nothing to say. [...] And perhaps in this is the whole difference; perhaps all wisdom, and all truth, and all sincerity, are just compressed into that inappreciable moment of time in which we step over the threshold of the Invisible.”

Joseph Conrad

Minnen från ännu en fabrik

Det finns många sorters fabriker i samhällsfabriken. Vissa producerar livsmedel, andra bilar, andra rengöringsprodukter, åter andra spottar ur sig skönhet och estetiska kriterier, andra producerar konsumtion, eller död, eller lidande. Det finns också en som producerar kunskap och sanning. Den finns lite här och var, har filialer i alla möjliga hörn av maskinparken. Det är ganska lätt att fastna i den, på olika sätt; det är ju alltid roligt att lära sig saker och en viss känsla av potentiell frihet infinner sig i ett liv med få schemalagda aktiviteter. Man lägger sig till med ett pretentiöst ordförråd och en livsstil som hyllar sparsamhet och spelad asketism. Dessutom inbillar man sig inledningsvis att man inte arbetar, tills man kanske läser lite fler böcker eller helt enkelt en dag förstår att man faktiskt lever på lånad arbetstid. Det vill säga: man arbetar utan lön, lånar pengar för att överleva, och måste förr eller senare betala tillbaka pengarna, det vill säga arbeta ännu mer. Det bästa är att arrangemanget framställs som förmånligt, som ytterligare ett bevis på hur långt just vårt samhälle har kommit i utvecklingen och solidariteten – vi släpper ju till och med in arbetarklassen på universiteten. Det talas om det i toner som försöker framställa sig som rena och klara, men som i själva verket utgör ett språk vars kacklande omöjligen kan innehålla mening bortom den självförsörjande exercis som utgör nuets melodi.

Det är givetvis ännu en balansräkning, ett justerande av siffror i en ekvation som står och stapplar bredvid den levda erfarenheten och försöker förklara den i termer som helst vill bevara det rådandes fundamentala sanningar (sanningarnas bevarande är för övrigt det språk på vilket nuet alltid uttrycker sig, och det spelar ingen som helst roll vilka ord som begagnas). En separation helt enkelt, en bisarr realisering av den fiktiva skillnaden mellan språk och realitet.

Ibland, när man tänker på de där skakiga modellerna som skramlar runt vid sidan om, känns de mycket som sura uppstötningar. De blir fler och fler, och börjar liksom tala på egen hand, formulera människor i stället för att formuleras. De blir en verklighetens verklighet.

---

 

Fåfänglighet

Det sublima är det som inte kan sägas, sägs det. Det djup på vilket våra ord flyter, eller det himlavalv under vilket vi tänder spridda eldar och betraktar varandras anletsdrag för några korta ögonblick. Det som människan bara kan närma sig i negativa termer; ljuset som sipprar mellan fingrarna när man håller sin handflata mot solen – skådat genom det avtryck som ofrånkomligen bär människohandens konturer. Utan dem blindhet, vansinne.

Negativiteten är fundamentet i all mänsklig förståelse. Det outsägliga kan bara begripas genom det sägbaras begränsningar. Att se dessa, att inte förneka språkets fåfänglighet och ofullbordade närmanden men samtidigt inte överge språket, är en besvärlig uppgift för oss uppfostrade svarsökare och logofiler. Vi vill se genom – bortom – avtrycken, men fruktar det direkta solljusets vansinne eftersom det är en absolut öppning, en vild stig utan återvändo. Samtiden kräver garantier och säkerhet; den är inte redo att stirra in i solen. Liksom andra samtider kräver den mediering, filter, mänskliga konturer mellan sig själv och utsidan.

Då de gamla templen dammar igen eller rasar samman, är det upp till den sekulära religionens präster att ge oss redskapen, att hjälpa oss i skuggandet av blicken. De talar ett språk som vill vara begripligt, eftersom vi bara accepterar bekanta silhuetter. De måste vara så familjära att vi tar dem för givna. Men trots detta drömmer vi ibland om en främling som avtecknar sig i motljus, en monstruös skugga mot horisonten.

Undergång

“See now Oblivion shimmering all around us, its very tranquility deadlier than the tempest. How little all our keels have troubled it. Time in its deeps swims like a monstrous whale; and, like a whale feeds on the littlest things – small tunes and little unskilled songs of the olden, golden evenings – and anon turneth whale-like to overthrow whole ships.

See now the wreckage of Babylon floating idly, and something there that once was Nineveh; already their kings and queens are in the deeps among the weedy masses of old centuries that hide the sodden bulk of sunken Tyre and make a darkness round Persepolis.

For the rest I dimly see the forms of foundered ships on the sea-floor strewn with crowns.

Our ships were all unseaworthy from the first.

There goes the raft that Homer made for Helen.”

Lord Dunsany

Offret

Uppgivandet av en existensform behöver som bekant inte leda till en reell substantiell förändring; innehåll kan färdas mellan olika kärl – demonlikt besättande kropp efter kropp, talande språk efter språk. Samtidens essens fortplantar sig genom skilda formella förändringar, utan att dess kärna egentligen blir något annat. Eller: den blir något annat eftersom den producerar formell förändring, men detta andra innebär alltid en fortsättning, en sorts rumslig utsträckning där dikotomin (eller det dynamiska samspelet, vilket ju på flera sätt är samma sak) mellan form och innehåll fortsätter att vara en vital språklig kategori. Förändring är en fråga om nytta, om hur essensen bäst kan bevaras genom varierande yttre omständigheter. Uppgivandet av en form till fördel för en annan blir ur det perspektivet ett enkelt byte, ett skifte av likvärdiga pjäser med syfte att stärka eller konservera en inre kärna av oföränderlighet.

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en byteshandel av detta slag: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter (en jämförelse med den kapitalistiska allmänna ekvivalentformen haltar med nödvändighet), fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik. Den som offrar ger något för att få något.

Det finns emellertid en annan potentiell aspekt av offret, som transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening – eller kanske snarare nytta – är ett uppgivande som går bortom både gränsen form/innehåll och den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion i vidarebefodrandet av samtidens essens utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en ny relation (kanke inte i enlighet med insidans kriterier för det begreppet, dock…) som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan den andres delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt utanför. Och precis där slutar orden.

Anteckningar från en öken

Återkomna till världen efter en tid i exil och askes finner vi att vi kanske är andra, kanske de samma, möjligen i besittning av ett fragment död vars potential ännu inte avslöjats för oss.

Öknen är inte ett landskap så mycket som ett tillstånd, en plats där samtiden inte finns och aldrig har funnits – utom buren som bagage av de besökare som ibland korsar dess böjda rum och flytande horisonter, givetvis. Vi är få till antalet, vi nuets kärl i öknens tomhet; vi syns en stund för att snabbt försvinna, våra rester slukas upp och tynar bort. Den samtid som färdas med oss antar en allt mer avlägsen karaktär, reduceras till en skugga som kan abstraheras genom tal och skrift men vars realitet vi lämnat bakom oss. Vi följer spår, vi avviker från dem, vi rör oss mellan jordiska formationer på en färd utan början eller slut, utan tydliga mål. Visserligen sätts koordinater upp: platser ges namn. Historiska periodiseringar följer oss på färden och läggs över de avtryck som lämnats av våra föregångare. Men detta är givetvis fåfänglighet – kategoriseringarna av våra intryck är bara del av vårt bagage, och ingenting tomheten tar hänsyn till. Tiden rinner ur våra mätbara formationer och antar en förstenad karaktär, frusen i en tystnad som är så total att våra röster börjar skämmas över sin ensamhet, och finner avsaknaden av tal den mest bekväma lösningen.

Vi saknar. Vi minns. Men tystnaden är ingen samtalspartner, bryr sig inte om våra försök att rekonstruera en verklighet som inte finns här, som aldrig kommer att existera här. Till slut blir det uppenbart att detta är oundvikligt, eftersom det vi söker i öknen inte kan vara en vila, inte ett svar. Vår rörelse genom dess annanhet blir inte så mycket en flykt som en fortgående vandring mot döden, mot den fundamentala avsaknad som upprättas i vårt möte med tomhetens ödsliga slätter.