Anteckningar från en öken

Återkomna till världen efter en tid i exil och askes finner vi att vi kanske är andra, kanske de samma, möjligen i besittning av ett fragment död vars potential ännu inte avslöjats för oss.

Öknen är inte ett landskap så mycket som ett tillstånd, en plats där samtiden inte finns och aldrig har funnits – utom buren som bagage av de besökare som ibland korsar dess böjda rum och flytande horisonter, givetvis. Vi är få till antalet, vi nuets kärl i öknens tomhet; vi syns en stund för att snabbt försvinna, våra rester slukas upp och tynar bort. Den samtid som färdas med oss antar en allt mer avlägsen karaktär, reduceras till en skugga som kan abstraheras genom tal och skrift men vars realitet vi lämnat bakom oss. Vi följer spår, vi avviker från dem, vi rör oss mellan jordiska formationer på en färd utan början eller slut, utan tydliga mål. Visserligen sätts koordinater upp: platser ges namn. Historiska periodiseringar följer oss på färden och läggs över de avtryck som lämnats av våra föregångare. Men detta är givetvis fåfänglighet – kategoriseringarna av våra intryck är bara del av vårt bagage, och ingenting tomheten tar hänsyn till. Tiden rinner ur våra mätbara formationer och antar en förstenad karaktär, frusen i en tystnad som är så total att våra röster börjar skämmas över sin ensamhet, och finner avsaknaden av tal den mest bekväma lösningen.

Vi saknar. Vi minns. Men tystnaden är ingen samtalspartner, bryr sig inte om våra försök att rekonstruera en verklighet som inte finns här, som aldrig kommer att existera här. Till slut blir det uppenbart att detta är oundvikligt, eftersom det vi söker i öknen inte kan vara en vila, inte ett svar. Vår rörelse genom dess annanhet blir inte så mycket en flykt som en fortgående vandring mot döden, mot den fundamentala avsaknad som upprättas i vårt möte med tomhetens ödsliga slätter.