Offret

Uppgivandet av en existensform behöver som bekant inte leda till en reell substantiell förändring; innehåll kan färdas mellan olika kärl – demonlikt besättande kropp efter kropp, talande språk efter språk. Samtidens essens fortplantar sig genom skilda formella förändringar, utan att dess kärna egentligen blir något annat. Eller: den blir något annat eftersom den producerar formell förändring, men detta andra innebär alltid en fortsättning, en sorts rumslig utsträckning där dikotomin (eller det dynamiska samspelet, vilket ju på flera sätt är samma sak) mellan form och innehåll fortsätter att vara en vital språklig kategori. Förändring är en fråga om nytta, om hur essensen bäst kan bevaras genom varierande yttre omständigheter. Uppgivandet av en form till fördel för en annan blir ur det perspektivet ett enkelt byte, ett skifte av likvärdiga pjäser med syfte att stärka eller konservera en inre kärna av oföränderlighet.

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en byteshandel av detta slag: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter (en jämförelse med den kapitalistiska allmänna ekvivalentformen haltar med nödvändighet), fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik. Den som offrar ger något för att få något.

Det finns emellertid en annan potentiell aspekt av offret, som transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening – eller kanske snarare nytta – är ett uppgivande som går bortom både gränsen form/innehåll och den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion i vidarebefodrandet av samtidens essens utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en ny relation (kanke inte i enlighet med insidans kriterier för det begreppet, dock…) som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan den andres delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt utanför. Och precis där slutar orden.