Fåfänglighet

Det sublima är det som inte kan sägas, sägs det. Det djup på vilket våra ord flyter, eller det himlavalv under vilket vi tänder spridda eldar och betraktar varandras anletsdrag för några korta ögonblick. Det som människan bara kan närma sig i negativa termer; ljuset som sipprar mellan fingrarna när man håller sin handflata mot solen – skådat genom det avtryck som ofrånkomligen bär människohandens konturer. Utan dem blindhet, vansinne.

Negativiteten är fundamentet i all mänsklig förståelse. Det outsägliga kan bara begripas genom det sägbaras begränsningar. Att se dessa, att inte förneka språkets fåfänglighet och ofullbordade närmanden men samtidigt inte överge språket, är en besvärlig uppgift för oss uppfostrade svarsökare och logofiler. Vi vill se genom – bortom – avtrycken, men fruktar det direkta solljusets vansinne eftersom det är en absolut öppning, en vild stig utan återvändo. Samtiden kräver garantier och säkerhet; den är inte redo att stirra in i solen. Liksom andra samtider kräver den mediering, filter, mänskliga konturer mellan sig själv och utsidan.

Då de gamla templen dammar igen eller rasar samman, är det upp till den sekulära religionens präster att ge oss redskapen, att hjälpa oss i skuggandet av blicken. De talar ett språk som vill vara begripligt, eftersom vi bara accepterar bekanta silhuetter. De måste vara så familjära att vi tar dem för givna. Men trots detta drömmer vi ibland om en främling som avtecknar sig i motljus, en monstruös skugga mot horisonten.