Minnen från ännu en fabrik
October 17, 2007
Det finns många sorters fabriker i samhällsfabriken. Vissa producerar livsmedel, andra bilar, andra rengöringsprodukter, åter andra spottar ur sig skönhet och estetiska kriterier, andra producerar konsumtion, eller död, eller lidande. Det finns också en som producerar kunskap och sanning. Den finns lite här och var, har filialer i alla möjliga hörn av maskinparken. Det är ganska lätt att fastna i den, på olika sätt; det är ju alltid roligt att lära sig saker och en viss känsla av potentiell frihet infinner sig i ett liv med få schemalagda aktiviteter. Man lägger sig till med ett pretentiöst ordförråd och en livsstil som hyllar sparsamhet och spelad asketism. Dessutom inbillar man sig inledningsvis att man inte arbetar, tills man kanske läser lite fler böcker eller helt enkelt en dag förstår att man faktiskt lever på lånad arbetstid. Det vill säga: man arbetar utan lön, lånar pengar för att överleva, och måste förr eller senare betala tillbaka pengarna, det vill säga arbeta ännu mer. Det bästa är att arrangemanget framställs som förmånligt, som ytterligare ett bevis på hur långt just vårt samhälle har kommit i utvecklingen och solidariteten – vi släpper ju till och med in arbetarklassen på universiteten. Det talas om det i toner som försöker framställa sig som rena och klara, men som i själva verket utgör ett språk vars kacklande omöjligen kan innehålla mening bortom den självförsörjande exercis som utgör nuets melodi.
Det är givetvis ännu en balansräkning, ett justerande av siffror i en ekvation som står och stapplar bredvid den levda erfarenheten och försöker förklara den i termer som helst vill bevara det rådandes fundamentala sanningar (sanningarnas bevarande är för övrigt det språk på vilket nuet alltid uttrycker sig, och det spelar ingen som helst roll vilka ord som begagnas). En separation helt enkelt, en bisarr realisering av den fiktiva skillnaden mellan språk och realitet.
Ibland, när man tänker på de där skakiga modellerna som skramlar runt vid sidan om, känns de mycket som sura uppstötningar. De blir fler och fler, och börjar liksom tala på egen hand, formulera människor i stället för att formuleras. De blir en verklighetens verklighet.
