Rapport från ett löpande band

En institution full av certifierad galenskap kräver vår tid och ger oss den generella ekvivalentformen i gengäld, så att vi kan reproducera oss. Samtidigt möter vi människor varje dag i ett hus byggt av låsta dörrar, inlåsta människor och landstingskaffe, människokroppar fulla av medikamenter och föreställningsvärldar fulla av icke-auktoriserat gods, socialt ej accepterade handlingar nedskrivna i journaler och professionella utlåtanden från personer i chefsposition. Domar och klassificering föder transporter till andra institutioner, eller genom korridorer mot nya celler, bakom andra dörrar i samma gamla låsta hus innanför låsta grindar. Etiketter av konsekventiell karaktär klistras på konkreta erfarenheter.[1

Uniformerade i Florence Nightingale-traditionens lätt moderliga stil är vi närvarande i denna enorma fabrik, representanter för ordningen och det sunda förnuftets välmenande tvångsuppfostran invid vansinnesproduktionens löpande band. Vi har att finna oss i den övervakande rollens auktoritära funktion; det är den som förlänar oss rätten till en lön i slutet av varje månad, det är den som finns bakom iscensättandet av medmänsklighet och den förmenta förmågan att se "människan bakom brottet". Humanism och cynism trängs i våra kärl av korsande och ibland motsatta strömningar: hur vara vårdande och effektiv på samma gång? Hur undvika både vanvård och personlig undergång? Den självklara lösningen är uppgåendet i rollen, det okritiska accepterandet av den subjektivitet som erbjuds, eftersom den är framfödd av ett system av relationer som har mångårig erfarenhet av problematiken. Fabriken har länge specialiserat sig på denna typ av produktion, etikettering, förvaring och reproduktion. Den är ett komplement till den fortgående cirkulation som pågår utanför dess väggar, och vi vårdare är givetvis lika oförmögna till brott med våra roller som de intagna.

Särskilt som ett reellt brott från endera sidan på alla sätt skulle resultera i en eller flera katastrofer. Vansinnet måste avgränsas, om inte hela samhällskroppen ska behöva konfronteras med sin egen ödesdigra diagnos.

[1] “Schizofren”. “Våldsbenägen”. “Delirium”. “Vanföreställningar”. “Paranoia”.