Effektfullt, skrattretande

Maurice Blanchot skrev någonstans att tecknet på författarens betydelse är att han ingenting har att säga. Och visst är det väl så att det – särskilt i dessa tider av extrem och överallt närvarande meningsproduktion – är ganska ont om människor som inte vill förmedla ett budskap eller ge uttryck för en åsikt? Kanske är det så ovanligt att man måste betrakta den författarskapets tomhet som Blanchot beskriver som en mångfald av singulära exempel, som spridda undantag. Deras förhållande till språket går inte att systematisera eller generalisera på ett tillfredsställande sätt. Men likväl ser vi dem hända, vi märker hur de tar plats mitt ibland oss.

Det omöjliga är också det outsägliga. Vi har tidigare närmat oss avtryckets princip, det vill säga den ofrånkomliga närvaron av mänskliga konturer när en rörelse över gränsen tar plats och frånvaron öppnar sig. Gränsvandringen sker alltid med utgångspunkt i insidans realitet, elementet av omöjlighet måste föras in i det möjligas sfär om dess utanförskap ska kunna ha någon effekt. Det handlar med andra ord om relationen, återigen; insida och utsida som begrepp är bara användbara tillsammans, och bara om gränsen dem emellan betraktas som ett rörligt fält.

I själva den anropande akten distribueras externalitet genom insidans olika strata, men samtidigt, samtidigt sker en rörelse i motsatt riktning; insidan expanderar, försöker definiera de externa elementen enligt sin egen terminologi. Det är för övrigt det vi sysslar med just nu. Att säga det outsägliga, det vill säga att skriva trots att man inte har någonting att säga, blir alltså dels en omöjlighetens låta-vara, en mindre händelse där de singulära exemplen, minoriteterna, tar plats i majoriteternas landskap av påtvingad mening och fabricerat innehåll, men samtidigt innebär detta ett ständigt pågående försök att gestalta det icke-gestaltningsbara. Det går som sagt inte att komma åt den tystnad som således penetrerar det rådande och som det rådande likväl försöker tala om, men vi kan bevittna dess effekter. Vi kan betrakta de profana former som det heliga tar sig, de sätt på vilka vi manifesterar det som inte får plats.

Georges Bataille har exemplifierat med skrattet, denna obegripliga och meningslösa rörelse över gränsen mot det okända. Skrattet bemäktigar oss när vi lämnar det förutsägbaras sfär, om än så bara för ett ögonblick, och konfronteras med utsidans frånvaro av legitima dimensioner. Det meningslösa skrattet, i all sin banala vardaglighet, är en av de många högst reella luckorna i samtidens totalitet.

I Paul Schraders film “Mishima: A Life in Four Chapters” får Mishima frågan av en journalist:

-Vad är er märkligaste ovana?

Författaren svarar:

-Att skratta utan anledning.

Farväl (men inte för evigt)

The whole place is dark
Every light on this side of the town
Suddenly it all went down
Now we’ll all be brothers of the fossil fire of the sun
Now we will all be sisters of the fossil blood of the moon
Someone must have set us up
Now they’ll be working in the cold grey rock, in the hot mill steam… in the concrete
In the sirens and the silences now all the great set up hearts – all at once start to beat
After tonight if you don’t want us to be a secret out of the past
I will resurrect it, I’ll have a good go at it
I’ll streak his blood across my beak and dust my feathers with his ashes
I can feel his ghost breathing down my back
I will try and know whatever I try, I will be gone but not forever
The real truth about it is no one gets it right
The real truth about it is we’re all supposed to try
There ain’t no end to the sands I’ve been trying to cross
The real truth about it is my kind of life’s no better off
If I’ve got the maps or if I’m lost
The real truth about it is there ain’t no end to the desert I’ll cross
I’ve really known that all along
Mama here comes midnight with the dead moon in its jaws
Must be the big star about to fall
Long dark blues
Will o the wisp
The big star is falling
Through the static and distance
A farewell transmission
Listen

Songs: Ohia, Farewell Transmission