Du har inte sett någonting i Hiroshima

Alain Resnais och Marguerite Duras Hiroshima mon amour porträtterar stillsamt och hjärtskärande den kärlekens flyktiga gemenskap som samtidigt förenar och sliter isär den mänskliga erfarenheten. De båda älskande som möts till synes av en slump, som inser att de är dömda till gränslös kärlek men också till att förenas bara under en högst begränsad tid, gestaltar i sin insikt och sin förnekelse mötet mellan den samme och den andre – det möte som är förutsättningen för all gemenskap.

Det är en ändlig gemenskap, en flyktighet som blir desto vackrare därför att den öppnar sig mot det eviga och oändliga. Smärtan i separationen resulterar ur tidsligheten, i den rumsliga begränsningen, i de omständigheter som ofrånkomligen tvingar isär den nyfunna gemenskapen. Men i sin omöjlighet realiserar den likväl närvaron av någonting annat, någonting bortom alla dessa begränsningar, någonting som blir synligt bara genom begränsningarna.

Den är ett singulärt ögonblick, denna dödsdömda passion. “Hela mitt liv har jag sökt efter en omöjlig kärlek”, säger kvinnan till mannen under deras nattliga vandring genom Hiroshima. Hennes egna minnen av en kärlek som dog och lämnade vansinne i sina spår blommar ut i det oväntade mötet med främlingen; han förkroppsligar plötsligt det förflutna och bortglömda. Men även som återfödd kärlek är deras relation en omöjlighet som snart kommer att falla i glömska – ingen av dem har sett den andre, ingen av dem känner den andre. Den öppning som mötet möjliggjorde är snart stängd igen, och de båda har återgått till sina respektive livslopp; separata, självklara och levande genom sina minnen.