Avslut, permanent

Vi drar oss undan denna form, denna käril av virtuella ornament. Vad har vi längre här att göra? Vi har ingenting att säga, men vi kommer hädanefter att säga det annorstädes än här, i denna babblande mylla av röster som hela tiden försöker framställa det tvingande begäret att faktiskt säga något.

Vi avskyr bilden av demokrati som bloggen frammanar, den förmenta makten i att få tala. Vad är den makten värd, i sig, som ett formellt kontrakt, som form? Vi ger inte mycket för en yttrandefrihet vars främsta kännetecken är innehållslöshet. Vi föraktar babblandet, tyckandet, alla de individuella avtryck som tillsammans speglar ett gigantiskt, självbelåtet makroansikte.

Mångfalden av former är en möjlighet som förvandlats till ett gissel; talar vi med varandra, eller förbi varandra, eller genom varandra? Är evig diskussion det vi strävar efter? Utbyte av åsikter, vägande av argument? Produktionen av text som rapporter om nya insikter, om vunna ståndpunkter, eller bara som en möjlig ventil för det omöjliga blivande som tänkande och vittnesbörd måste vara? Ett förment fixerande av det som alltid flyr undan.

Nej tack. Vi går mot tystnaden. Denna sista text kanske kan betraktas som tystnadens effekt, som dess verkan i talet. En hostning och en stamning, sedan ingenting.