Offret

Uppgivandet av en existensform behöver som bekant inte leda till en reell substantiell förändring; innehåll kan färdas mellan olika kärl – demonlikt besättande kropp efter kropp, talande språk efter språk. Samtidens essens fortplantar sig genom skilda formella förändringar, utan att dess kärna egentligen blir något annat. Eller: den blir något annat eftersom den producerar formell förändring, men detta andra innebär alltid en fortsättning, en sorts rumslig utsträckning där dikotomin (eller det dynamiska samspelet, vilket ju på flera sätt är samma sak) mellan form och innehåll fortsätter att vara en vital språklig kategori. Förändring är en fråga om nytta, om hur essensen bäst kan bevaras genom varierande yttre omständigheter. Uppgivandet av en form till fördel för en annan blir ur det perspektivet ett enkelt byte, ett skifte av likvärdiga pjäser med syfte att stärka eller konservera en inre kärna av oföränderlighet.

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en byteshandel av detta slag: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter (en jämförelse med den kapitalistiska allmänna ekvivalentformen haltar med nödvändighet), fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik. Den som offrar ger något för att få något.

Det finns emellertid en annan potentiell aspekt av offret, som transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening – eller kanske snarare nytta – är ett uppgivande som går bortom både gränsen form/innehåll och den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion i vidarebefodrandet av samtidens essens utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en ny relation (kanke inte i enlighet med insidans kriterier för det begreppet, dock…) som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan den andres delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt utanför. Och precis där slutar orden.

Anteckningar från en öken

Återkomna till världen efter en tid i exil och askes finner vi att vi kanske är andra, kanske de samma, möjligen i besittning av ett fragment död vars potential ännu inte avslöjats för oss.

Öknen är inte ett landskap så mycket som ett tillstånd, en plats där samtiden inte finns och aldrig har funnits – utom buren som bagage av de besökare som ibland korsar dess böjda rum och flytande horisonter, givetvis. Vi är få till antalet, vi nuets kärl i öknens tomhet; vi syns en stund för att snabbt försvinna, våra rester slukas upp och tynar bort. Den samtid som färdas med oss antar en allt mer avlägsen karaktär, reduceras till en skugga som kan abstraheras genom tal och skrift men vars realitet vi lämnat bakom oss. Vi följer spår, vi avviker från dem, vi rör oss mellan jordiska formationer på en färd utan början eller slut, utan tydliga mål. Visserligen sätts koordinater upp: platser ges namn. Historiska periodiseringar följer oss på färden och läggs över de avtryck som lämnats av våra föregångare. Men detta är givetvis fåfänglighet – kategoriseringarna av våra intryck är bara del av vårt bagage, och ingenting tomheten tar hänsyn till. Tiden rinner ur våra mätbara formationer och antar en förstenad karaktär, frusen i en tystnad som är så total att våra röster börjar skämmas över sin ensamhet, och finner avsaknaden av tal den mest bekväma lösningen.

Vi saknar. Vi minns. Men tystnaden är ingen samtalspartner, bryr sig inte om våra försök att rekonstruera en verklighet som inte finns här, som aldrig kommer att existera här. Till slut blir det uppenbart att detta är oundvikligt, eftersom det vi söker i öknen inte kan vara en vila, inte ett svar. Vår rörelse genom dess annanhet blir inte så mycket en flykt som en fortgående vandring mot döden, mot den fundamentala avsaknad som upprättas i vårt möte med tomhetens ödsliga slätter.

Humanism vs humanism

Senaste numret av Minaret anlände i dagarna. Full av läsvärda texter givetvis, varav framför allt de två avslutande, båda med temat humanism, fångade vårt intresse. Kanske inte främst för att de är särskilt välskrivna eller djuplodande, utan för att de sätter fingrarna på en av samtidens smärtsammaste brytpunkter.

Anders Björnsson skriver engagerat om den rabiata sekten Förbundet Humanisterna och deras hetsjakt på allt som faller utanför den rationalistiska ideologi de kallar “humanism”. “Självgod ateism” vore kanske en lämpligare etikett, då rörelsen huvudsakliga böjelse tycks vara att bedriva hatpropaganda mot diverse icke-sekulära element och att med hårdför lobbyism verka för ett ännu mer profant, avsakraliserat samhälle – givetvis i bemärkelsen ett liberalt, kapitalistiskt sådant. Värden som “förnuft” och “vetenskaplighet”, liksom de lika utnötta “demokrati” och “mänskliga rättigheter” används på floskulösa manér för att rättfärdiga en ståndpunkt som säger sig vilja “befria människan” men som i själva verket är i full färd med att bygga en ny kyrka på ruinerna av de gamla. Som Björnsson skriver:

Det speciella med dessa nya fundamentalister är att de bär upplysningens klädedräkt. I sin moderiktighet söker de konfrontation, inte dialog. Jag ser i deras kamp för nyordning inte minsta antydan till inlevelse i och respekt för andra trosriktningars bryderier. /…/ Och den organiserade ateismen tycks mig drabbad av samma infernaliska självgodhet som en gång statskyrkosystemets mest inbitna hejdukar.

Att den moderna, kapitalistiska ateismen – denna liberala religion som till och med är blind inför sin egen religiositet – är ett samtida sjukdomssymptom, det är ingenting vi var ovetande om. Men det är trevligt när symptomet attackeras av engagerade kritiker, som dessutom själva kallar sig humanister. Ola Wikander oroar sig i temats andra text över den samhällsutveckling som satt de humanistiska vetenskaperna på undantag och som reducerat all kunskap till varor. Han propagerar för en humanism som inte – som Förbundet Humanisternas ideologi – bygger på naturvetenskapliga ideal utan på respekt inför det “unikt mänskliga.”

Även om den renässanshumanism som Wikander pläderar för inte känns mycket aptitligare än överstepräst Sturmarks upplysningsdyrkan, är hans oro för humanvetenskapernas förfall berättigad. Kunskapsfabrikens alltmer utökade varufiering diskriminerar oundvikligen de discipliner som inte omedelbart kan omsättas i marknadsmässig konkurrens eller kapitalistisk innovation. En föga förvånande observation kanske; kapitalets logik fredar inte några zoner, och den reella underordningens expropriering av det gemensamma vetandet innebär ofrånkomligen en kunskap på kapitalets villkor. Att argumentera för humanvetenskapernas nyttighet eller betydelse utifrån ett perspektiv som inbillar sig att det skulle kunna förhålla sig annorlunda, är att slå från fel håll. Vi kan inte rädda akademin från marknaden så länge hela samtiden lyder under värdeförmeringens diktatur. Att som Wikander uppmana “humanister i alla länder” att förena sig, känns därför aningen enögt. Humanistiska akademiker kan knappast, hur förenade de än är, vända den utveckling som håller på att ta ifrån dem deras levebröd. Vi som uppriktigt avskyr den fundamentalistiska ateismen och de fanatiska goddagspiltar som skriker ut dess budskap kan däremot, oavsett om vi råkar befinna oss inom eller utom akademin, göra vårt bästa för att analysera, kritisera och motarbeta dess totalitära anspråk. Minarets ansats är därför högst välkommen. Vi ser fram emot fler texter på detta tema.

Inom, utom

The painter should paint not only what he has in front of him, but also what he sees inside himself. If he sees nothing within, then he should stop painting what is in front of him.

Caspar David Friedrich

Ett praktiskt skämt

“Death teaches nothing, since we lose the benefit of the instruction that it might offer us by dying. It’s true, we think about the death of the other. We reconcile the impression that the death of the other gives us with ourselves. We often imagine ourselves in the position of those who we see dying, but we can only justifiably do this on the condition of living. Reflection on death is much more seriously derisive than living, it is always scattering our attention, and we speak in vain about exerting ourselves, when death is at stake.

Of course, talking about death is the most profound practical joke.”

Georges Bataille

Dekadens

Vad är det med tristessen som motstår alla försök, rationella som passionerade, att tillintetgöra den? Vad är det med spleen som kränger sig ur melankolins mjältformade inre kärna och omfamnar alla utsträckta och tänkta ting? Den kommer ur till synes ingenting, denna hinna av ovisshet.[1] Eller kanske rinner den fram genom alla tafatta ansatser till flykt, alla de palats av atmosfär som ibland kan observeras från upphöjda punkter för att sedan skymta förbi bland de dunkla gränderna och passagerna, stundtals till och med försvinna helt ur sikte under perifera vandringar?

Självömkan är tidens främsta narkotikum. Kvacksalvarnas ansikten säljer den och säger sig kurera den, och rännilen av skilda men likartade medvetanden köper den och frotterar sig med den, koketterar tillsammans med den framför speglar av vitt skilda slag. Bär runt den, ett porträtt av en älskad, i klädernas innerfickor. Det är självömkan tristessen använder som bindmedel i sin kletiga strävan efter heltäckande hegemoni – i vardagsrum, genom måndagsmorgnar, småtimmar och olika offentliga lokaler. En daglig injektion självömkan, och tristessen blandar sig med hela den övriga verkligheten liksom vattnet med vinet. Och otåligheten, tristessens blinde broder, kommer svamlande genom timmarna med sin eviga piska vinande, sina olika röster och nålar som pockar på uppmärksamhet: ”Nu ska det ske”, ”snart måste det hända, annars…”, ”det är försent, det är försent…” Placerar mobiltelefoner och bildspel och chanser som kan missas framför näthinnan, låter onda aningar passera mellan hjärnans olika hörn, rannsakar drömmar och spridda händelser efter tecken och omen…

Skuttar spetälskt runt vid stadsporten, skramlande med sin tiggarskål efter uppmärksamhet.

---

[1] Ty visst är det ovisshet det handlar om! Säkerheten i det faktum att allting vacklar och flyter gungande på mörka vatten, det är en visshet som skapar frånvaron av förvissning om någonting.

I nådasätet

Down here it’s made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away.
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied.

Nick Cave, The Mercy Seat

Du

Du är en kraft som drabbar, klädd i de olika nätternas ansikten. Du kommer ur drömmen, eller ur ruset, ibland till och med ur den rationellt beräknade, funktionellt avvägda och minutiöst uppmätta gutenbergska galaxens olika klockor och timmar och kategoriskt tryckta schemata. Du färdas genom de märkliga ögonblick då mörkret fallit eller morgonen smyger sig på, du talar med skilda röster, kopplar samman skepnader av kött, dröjer dig kvar i efterkonstruktionernas evinnerliga justerande av genomkorsade möjligheter. Vem är du egentligen, bakom alla dessa anletsdrag och ögon, dessa röster och kroppar? Är du egentligen, egentligen, eller finns du bara i den växande mångfalden?

Ur bruset

Underliga är utbytena av ord, de framkastanden av strupljud som kopplar in sig i våra hjärnor, som målar på näthinnornas insidor och dröjer sig kvar i öronen långt efteråt, som bildar mystiska nätverk genom hela tillvaron.

Särskilt när de ackompanjeras av ögon och ansiktsmusklers reglerande av anletsdrag, när de inte vill uttrycka något, eller låtsas vara likgiltiga: svala och harmlösa i sunnanvinden. I sig själva – yttrade i ett tänkt tomrum – är de ju också meningslösa, precis som allt som hamnar utanför ett sammanhang och inte lyckas tränga in i ett nytt. Men vi envisas ju med att producera sammanhang; det är relationerna mellan aktörer och agenter och skådespel som gör att vi kan inbilla oss att vi inte är ensamma. Ljuden och gesterna, tecknen, existerar bara i de spänningsfält som upprättas mellan oss. Jag tyckte mig se ditt ansikte häromkvällen, men rummet var fullt av dimma och vitt brus.

Det är med ansikten som med ord, de rör sig endast i sambanden, över fälten av mening, genom bräckliga ramverks föränderliga sammansättningar. När gränserna ritas om och nätverken omkopplas glider de ibland undan, bortom, till platser bakom strata av tid, för att med chockverkan dyka upp igen, lätt förändrade givetvis och i en helt ny kontext, dragande det förflutna in i nuet, störande de nya sammanfogningarna och flödena, slitande gränslinjer i stycken.

Brott av det slaget är ofta efterlängtade utan att någon tydlig längtan formulerats. Det är drömmarna och saknaden efter det som aldrig skedde som sålunda tar form i kött, hud, hår och flyktiga samtal. Sådant kan inte planeras. Det kan inte fångas i en formel separarerad från nätverken. De ord som följer det är själva delar av den drömvärldens estetik som på så vis, oregelbundet och alltför sällan, manifesterar sig i den konkreta verklighetens fysiska empiri. Orden är en del av framträdandet och faller samman när de separeras från ögonblicket, eller från de trådar av essens som ögonblicket fortplantar genom den efterföljande tillvaron, genom det mycel av riktningsbyten och oväntade flykter som fortsätter att bli till, den möjliga annan-het som ansiktet sprider när det tonar fram ur dimman och ur bruset.

 

Tystnaden

When smoking, the human mind not only surrenders itself to a squandering that is indefensible according to sound reason: it is above all a squandering deprived of meaning, deprived of any knowledge of itself; such deprivations allow absence to appear. We sacrificed to appease the gods or to reconcile ourselves with them, we buy jewels to affirm a social level or for seduction, we take walks in the mountains to make up for the excesses of the cities, we read poems for a thousand reasons: and even excluding exterior reasons, we can talk about these various kinds of waste; they enter from many sides, wrongly or rightly, within the intellectual connections that constitute us. Smoking, on the contrary, is the most exterior thing to our understanding. Insofar as we are absorbed in smoking we escape ourselves, we slip into a semiabsence, and if it is true that a concern for elegance is always connected to waste, smoking is elegance, is silence itself.

Georges Bataille