Avslut, permanent

March 27, 2008

Vi drar oss undan denna form, denna käril av virtuella ornament. Vad har vi längre här att göra? Vi har ingenting att säga, men vi kommer hädanefter att säga det annorstädes än här, i denna babblande mylla av röster som hela tiden försöker framställa det tvingande begäret att faktiskt säga något.

Vi avskyr bilden av demokrati som bloggen frammanar, den förmenta makten i att få tala. Vad är den makten värd, i sig, som ett formellt kontrakt, som form? Vi ger inte mycket för en yttrandefrihet vars främsta kännetecken är innehållslöshet. Vi föraktar babblandet, tyckandet, alla de individuella avtryck som tillsammans speglar ett gigantiskt, självbelåtet makroansikte.

Mångfalden av former är en möjlighet som förvandlats till ett gissel; talar vi med varandra, eller förbi varandra, eller genom varandra? Är evig diskussion det vi strävar efter? Utbyte av åsikter, vägande av argument? Produktionen av text som rapporter om nya insikter, om vunna ståndpunkter, eller bara som en möjlig ventil för det omöjliga blivande som tänkande och vittnesbörd måste vara? Ett förment fixerande av det som alltid flyr undan.

Nej tack. Vi går mot tystnaden. Denna sista text kanske kan betraktas som tystnadens effekt, som dess verkan i talet. En hostning och en stamning, sedan ingenting.

Alain Resnais och Marguerite Duras Hiroshima mon amour porträtterar stillsamt och hjärtskärande den kärlekens flyktiga gemenskap som samtidigt förenar och sliter isär den mänskliga erfarenheten. De båda älskande som möts till synes av en slump, som inser att de är dömda till gränslös kärlek men också till att förenas bara under en högst begränsad tid, gestaltar i sin insikt och sin förnekelse mötet mellan den samme och den andre – det möte som är förutsättningen för all gemenskap.

Det är en ändlig gemenskap, en flyktighet som blir desto vackrare därför att den öppnar sig mot det eviga och oändliga. Smärtan i separationen resulterar ur tidsligheten, i den rumsliga begränsningen, i de omständigheter som ofrånkomligen tvingar isär den nyfunna gemenskapen. Men i sin omöjlighet realiserar den likväl närvaron av någonting annat, någonting bortom alla dessa begränsningar, någonting som blir synligt bara genom begränsningarna.

Den är ett singulärt ögonblick, denna dödsdömda passion. “Hela mitt liv har jag sökt efter en omöjlig kärlek”, säger kvinnan till mannen under deras nattliga vandring genom Hiroshima. Hennes egna minnen av en kärlek som dog och lämnade vansinne i sina spår blommar ut i det oväntade mötet med främlingen; han förkroppsligar plötsligt det förflutna och bortglömda. Men även som återfödd kärlek är deras relation en omöjlighet som snart kommer att falla i glömska – ingen av dem har sett den andre, ingen av dem känner den andre. Den öppning som mötet möjliggjorde är snart stängd igen, och de båda har återgått till sina respektive livslopp; separata, självklara och levande genom sina minnen.

Orena medel

December 30, 2007

 

Ser man språket som en ofrånkomlig utgångspunkt för all förståelse av verkligheten, kanske till och med som verkligheten själv, ligger det nära till hands att försöka lösa upp dikotomin mellan mål och medel när det gäller skrivandet och förståelsen. Åtminstone kan man bemöda sig om att separera medlen från deras ändamålsenlighet, ungefär som Giorgio Agamben försökte under en period i början av 1990-talet. Man kan antingen tänka sig en teori som är praktik, det vill säga en förståelse som inte kan eller bör omsättas i “handling” eftersom den de facto är aktivitet – den tänkande, läsande och skrivande aktiviteten. Eller så kan man behålla dikotomin men så att säga välja sida i den; man kan upphöja den teoretiska förståelsen till rent medel och förneka behovet av handling över huvud taget. Teorin eller förståelsen blir sig själv nog.

Hos båda dessa förhållningssätt, som ju i grunden är ganska lika, finns likväl motsättningen mellan “teori” och “praktik” kvar, i en sorts inverterad form. Båda perspektiven ser förståelsen och brukandet av språkliga medel som verksamhet, oavsett om man kallar den aktivitet eller inte. Det är därför uppfriskande att läsa texter som underkänner även denna – i grunden utilitaristiska eller pragmatiska – syn på språkets begränsningar och potentialer. Det framstår som allt viktigare att i relation till skrivandet försöka tillägna sig en förståelse av dödens ethos.

 

Döden är ett av de få verkligt oundvikliga faktum som konfronterar den mänskliga erfarenheten, och få begrepp är föremål för större ideologisering och förnekelse. Men samtidigt är döden bara ett återvändande till det tillstånd som föregick livet – tomheten; icke-existensen. Livet är helt enkelt ett avbrott i evigheten.

Skrivandet, eller kanske snarare författandet, herraväldet över språket, fungerar som det omöjliga kommunicerandet med detta okända tomrum. Författaren deltar i en process som sätter utsidan i perspektiv genom att tala om den från insidan, genom att upprätta en gräns och en öppning genom vilken vi kan skönja det om vilket vi inte kan tala, just därför att vi försöker tala om det. Skrivandet liknar det Georges Bataille, a propos döden som händelse betraktad ur den levandes perspektiv, kallar ett praktiskt skämt.

Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer). Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

För Blanchot är det just mötet mellan närvaron av textens makt och frånvaron av ett syfte som konstituerar detta vara-på-gränsen; det faktum att författaren är herre över språket är det som eleverar henne, gör henne till innehavare av texten i dess egenskap av gräns och fortgåense rörelse – detta eftersom författarens herravälde får språket att sluta fungera ändamålsenligt, och i stället i sanning bli ett medel utan mål. Det är inte längre ett redskap för funktionell kommunikation; det är inte längre bara språk; genom sin ändamålsvidriga sammansättning av herravälde och tomhet blir det till litteratur.

 


Effektfullt, skrattretande

November 23, 2007

Maurice Blanchot skrev någonstans att tecknet på författarens betydelse är att han ingenting har att säga. Och visst är det väl så att det – särskilt i dessa tider av extrem och överallt närvarande meningsproduktion – är ganska ont om människor som inte vill förmedla ett budskap eller ge uttryck för en åsikt? Kanske är det så ovanligt att man måste betrakta den författarskapets tomhet som Blanchot beskriver som en mångfald av singulära exempel, som spridda undantag. Deras förhållande till språket går inte att systematisera eller generalisera på ett tillfredsställande sätt. Men likväl ser vi dem hända, vi märker hur de tar plats mitt ibland oss.

Det omöjliga är också det outsägliga. Vi har tidigare närmat oss avtryckets princip, det vill säga den ofrånkomliga närvaron av mänskliga konturer när en rörelse över gränsen tar plats och frånvaron öppnar sig. Gränsvandringen sker alltid med utgångspunkt i insidans realitet, elementet av omöjlighet måste föras in i det möjligas sfär om dess utanförskap ska kunna ha någon effekt. Det handlar med andra ord om relationen, återigen; insida och utsida som begrepp är bara användbara tillsammans, och bara om gränsen dem emellan betraktas som ett rörligt fält.

I själva den anropande akten distribueras externalitet genom insidans olika strata, men samtidigt, samtidigt sker en rörelse i motsatt riktning; insidan expanderar, försöker definiera de externa elementen enligt sin egen terminologi. Det är för övrigt det vi sysslar med just nu. Att säga det outsägliga, det vill säga att skriva trots att man inte har någonting att säga, blir alltså dels en omöjlighetens låta-vara, en mindre händelse där de singulära exemplen, minoriteterna, tar plats i majoriteternas landskap av påtvingad mening och fabricerat innehåll, men samtidigt innebär detta ett ständigt pågående försök att gestalta det icke-gestaltningsbara. Det går som sagt inte att komma åt den tystnad som således penetrerar det rådande och som det rådande likväl försöker tala om, men vi kan bevittna dess effekter. Vi kan betrakta de profana former som det heliga tar sig, de sätt på vilka vi manifesterar det som inte får plats.

Georges Bataille har exemplifierat med skrattet, denna obegripliga och meningslösa rörelse över gränsen mot det okända. Skrattet bemäktigar oss när vi lämnar det förutsägbaras sfär, om än så bara för ett ögonblick, och konfronteras med utsidans frånvaro av legitima dimensioner. Det meningslösa skrattet, i all sin banala vardaglighet, är en av de många högst reella luckorna i samtidens totalitet.

I Paul Schraders film “Mishima: A Life in Four Chapters” får Mishima frågan av en journalist:

-Vad är er märkligaste ovana?

Författaren svarar:

-Att skratta utan anledning.


The whole place is dark
Every light on this side of the town
Suddenly it all went down
Now we’ll all be brothers of the fossil fire of the sun
Now we will all be sisters of the fossil blood of the moon
Someone must have set us up
Now they’ll be working in the cold grey rock, in the hot mill steam… in the concrete
In the sirens and the silences now all the great set up hearts – all at once start to beat
After tonight if you don’t want us to be a secret out of the past
I will resurrect it, I’ll have a good go at it
I’ll streak his blood across my beak and dust my feathers with his ashes
I can feel his ghost breathing down my back
I will try and know whatever I try, I will be gone but not forever
The real truth about it is no one gets it right
The real truth about it is we’re all supposed to try
There ain’t no end to the sands I’ve been trying to cross
The real truth about it is my kind of life’s no better off
If I’ve got the maps or if I’m lost
The real truth about it is there ain’t no end to the desert I’ll cross
I’ve really known that all along
Mama here comes midnight with the dead moon in its jaws
Must be the big star about to fall
Long dark blues
Will o the wisp
The big star is falling
Through the static and distance
A farewell transmission
Listen

Songs: Ohia, Farewell Transmission

En institution full av certifierad galenskap kräver vår tid och ger oss den generella ekvivalentformen i gengäld, så att vi kan reproducera oss. Samtidigt möter vi människor varje dag i ett hus byggt av låsta dörrar, inlåsta människor och landstingskaffe, människokroppar fulla av medikamenter och föreställningsvärldar fulla av icke-auktoriserat gods, socialt ej accepterade handlingar nedskrivna i journaler och professionella utlåtanden från personer i chefsposition. Domar och klassificering föder transporter till andra institutioner, eller genom korridorer mot nya celler, bakom andra dörrar i samma gamla låsta hus innanför låsta grindar. Etiketter av konsekventiell karaktär klistras på konkreta erfarenheter.[1

Uniformerade i Florence Nightingale-traditionens lätt moderliga stil är vi närvarande i denna enorma fabrik, representanter för ordningen och det sunda förnuftets välmenande tvångsuppfostran invid vansinnesproduktionens löpande band. Vi har att finna oss i den övervakande rollens auktoritära funktion; det är den som förlänar oss rätten till en lön i slutet av varje månad, det är den som finns bakom iscensättandet av medmänsklighet och den förmenta förmågan att se “människan bakom brottet”. Humanism och cynism trängs i våra kärl av korsande och ibland motsatta strömningar: hur vara vårdande och effektiv på samma gång? Hur undvika både vanvård och personlig undergång? Den självklara lösningen är uppgåendet i rollen, det okritiska accepterandet av den subjektivitet som erbjuds, eftersom den är framfödd av ett system av relationer som har mångårig erfarenhet av problematiken. Fabriken har länge specialiserat sig på denna typ av produktion, etikettering, förvaring och reproduktion. Den är ett komplement till den fortgående cirkulation som pågår utanför dess väggar, och vi vårdare är givetvis lika oförmögna till brott med våra roller som de intagna.

Särskilt som ett reellt brott från endera sidan på alla sätt skulle resultera i en eller flera katastrofer. Vansinnet måste avgränsas, om inte hela samhällskroppen ska behöva konfronteras med sin egen ödesdigra diagnos.


[1] “Schizofren”. “Våldsbenägen”. “Delirium”. “Vanföreställningar”. “Paranoia”.

 

Tomhet

October 18, 2007

“I have wrestled with death. It is the most unexciting contest you can imagine. It takes place in an impalpable greyness, with nothing underfoot, with nothing around, without spectators, without clamour, without glory, without the great desire for victory, without the great fear of defeat, in a sickly atmosphere of tepid scepticism, without much belief in your own right, and still less in that of your adversary. If such is the form of ultimate wisdom, then life is a greater riddle than some of us think it to be. I was within a hair’s breadht of the last opportunity for pronouncement, and I found with humiliation that probably I would have nothing to say. […] And perhaps in this is the whole difference; perhaps all wisdom, and all truth, and all sincerity, are just compressed into that inappreciable moment of time in which we step over the threshold of the Invisible.”

Joseph Conrad

Det finns många sorters fabriker i samhällsfabriken. Vissa producerar livsmedel, andra bilar, andra rengöringsprodukter, åter andra spottar ur sig skönhet och estetiska kriterier, andra producerar konsumtion, eller död, eller lidande. Det finns också en som producerar kunskap och sanning. Den finns lite här och var, har filialer i alla möjliga hörn av maskinparken. Det är ganska lätt att fastna i den, på olika sätt; det är ju alltid roligt att lära sig saker och en viss känsla av potentiell frihet infinner sig i ett liv med få schemalagda aktiviteter. Man lägger sig till med ett pretentiöst ordförråd och en livsstil som hyllar sparsamhet och spelad asketism. Dessutom inbillar man sig inledningsvis att man inte arbetar, tills man kanske läser lite fler böcker eller helt enkelt en dag förstår att man faktiskt lever på lånad arbetstid. Det vill säga: man arbetar utan lön, lånar pengar för att överleva, och måste förr eller senare betala tillbaka pengarna, det vill säga arbeta ännu mer. Det bästa är att arrangemanget framställs som förmånligt, som ytterligare ett bevis på hur långt just vårt samhälle har kommit i utvecklingen och solidariteten – vi släpper ju till och med in arbetarklassen på universiteten. Det talas om det i toner som försöker framställa sig som rena och klara, men som i själva verket utgör ett språk vars kacklande omöjligen kan innehålla mening bortom den självförsörjande exercis som utgör nuets melodi.

Det är givetvis ännu en balansräkning, ett justerande av siffror i en ekvation som står och stapplar bredvid den levda erfarenheten och försöker förklara den i termer som helst vill bevara det rådandes fundamentala sanningar (sanningarnas bevarande är för övrigt det språk på vilket nuet alltid uttrycker sig, och det spelar ingen som helst roll vilka ord som begagnas). En separation helt enkelt, en bisarr realisering av den fiktiva skillnaden mellan språk och realitet.

Ibland, när man tänker på de där skakiga modellerna som skramlar runt vid sidan om, känns de mycket som sura uppstötningar. De blir fler och fler, och börjar liksom tala på egen hand, formulera människor i stället för att formuleras. De blir en verklighetens verklighet.


 

Fåfänglighet

October 11, 2007

Det sublima är det som inte kan sägas, sägs det. Det djup på vilket våra ord flyter, eller det himlavalv under vilket vi tänder spridda eldar och betraktar varandras anletsdrag för några korta ögonblick. Det som människan bara kan närma sig i negativa termer; ljuset som sipprar mellan fingrarna när man håller sin handflata mot solen – skådat genom det avtryck som ofrånkomligen bär människohandens konturer. Utan dem blindhet, vansinne.

Negativiteten är fundamentet i all mänsklig förståelse. Det outsägliga kan bara begripas genom det sägbaras begränsningar. Att se dessa, att inte förneka språkets fåfänglighet och ofullbordade närmanden men samtidigt inte överge språket, är en besvärlig uppgift för oss uppfostrade svarsökare och logofiler. Vi vill se genom – bortom – avtrycken, men fruktar det direkta solljusets vansinne eftersom det är en absolut öppning, en vild stig utan återvändo. Samtiden kräver garantier och säkerhet; den är inte redo att stirra in i solen. Liksom andra samtider kräver den mediering, filter, mänskliga konturer mellan sig själv och utsidan.

Då de gamla templen dammar igen eller rasar samman, är det upp till den sekulära religionens präster att ge oss redskapen, att hjälpa oss i skuggandet av blicken. De talar ett språk som vill vara begripligt, eftersom vi bara accepterar bekanta silhuetter. De måste vara så familjära att vi tar dem för givna. Men trots detta drömmer vi ibland om en främling som avtecknar sig i motljus, en monstruös skugga mot horisonten.

Undergång

October 9, 2007

“See now Oblivion shimmering all around us, its very tranquility deadlier than the tempest. How little all our keels have troubled it. Time in its deeps swims like a monstrous whale; and, like a whale feeds on the littlest things – small tunes and little unskilled songs of the olden, golden evenings – and anon turneth whale-like to overthrow whole ships.

See now the wreckage of Babylon floating idly, and something there that once was Nineveh; already their kings and queens are in the deeps among the weedy masses of old centuries that hide the sodden bulk of sunken Tyre and make a darkness round Persepolis.

For the rest I dimly see the forms of foundered ships on the sea-floor strewn with crowns.

Our ships were all unseaworthy from the first.

There goes the raft that Homer made for Helen.”

Lord Dunsany