Orena medel

December 30, 2007

 

Ser man språket som en ofrånkomlig utgångspunkt för all förståelse av verkligheten, kanske till och med som verkligheten själv, ligger det nära till hands att försöka lösa upp dikotomin mellan mål och medel när det gäller skrivandet och förståelsen. Åtminstone kan man bemöda sig om att separera medlen från deras ändamålsenlighet, ungefär som Giorgio Agamben försökte under en period i början av 1990-talet. Man kan antingen tänka sig en teori som är praktik, det vill säga en förståelse som inte kan eller bör omsättas i “handling” eftersom den de facto är aktivitet – den tänkande, läsande och skrivande aktiviteten. Eller så kan man behålla dikotomin men så att säga välja sida i den; man kan upphöja den teoretiska förståelsen till rent medel och förneka behovet av handling över huvud taget. Teorin eller förståelsen blir sig själv nog.

Hos båda dessa förhållningssätt, som ju i grunden är ganska lika, finns likväl motsättningen mellan “teori” och “praktik” kvar, i en sorts inverterad form. Båda perspektiven ser förståelsen och brukandet av språkliga medel som verksamhet, oavsett om man kallar den aktivitet eller inte. Det är därför uppfriskande att läsa texter som underkänner även denna – i grunden utilitaristiska eller pragmatiska – syn på språkets begränsningar och potentialer. Det framstår som allt viktigare att i relation till skrivandet försöka tillägna sig en förståelse av dödens ethos.

 

Döden är ett av de få verkligt oundvikliga faktum som konfronterar den mänskliga erfarenheten, och få begrepp är föremål för större ideologisering och förnekelse. Men samtidigt är döden bara ett återvändande till det tillstånd som föregick livet – tomheten; icke-existensen. Livet är helt enkelt ett avbrott i evigheten.

Skrivandet, eller kanske snarare författandet, herraväldet över språket, fungerar som det omöjliga kommunicerandet med detta okända tomrum. Författaren deltar i en process som sätter utsidan i perspektiv genom att tala om den från insidan, genom att upprätta en gräns och en öppning genom vilken vi kan skönja det om vilket vi inte kan tala, just därför att vi försöker tala om det. Skrivandet liknar det Georges Bataille, a propos döden som händelse betraktad ur den levandes perspektiv, kallar ett praktiskt skämt.

Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer). Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

För Blanchot är det just mötet mellan närvaron av textens makt och frånvaron av ett syfte som konstituerar detta vara-på-gränsen; det faktum att författaren är herre över språket är det som eleverar henne, gör henne till innehavare av texten i dess egenskap av gräns och fortgåense rörelse – detta eftersom författarens herravälde får språket att sluta fungera ändamålsenligt, och i stället i sanning bli ett medel utan mål. Det är inte längre ett redskap för funktionell kommunikation; det är inte längre bara språk; genom sin ändamålsvidriga sammansättning av herravälde och tomhet blir det till litteratur.

 


Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s